Den kom till slut...SOMMAREN!!!

Nu är det så varmt så man inte okar göra nåt.

Har massor med saker som jag har på hälft som skulle behöva göras klara, men jag har inte funnit orken i denna värme. Det är skönare att fara till stranden eller ut med båten eller vara på stugan.

Huset ser ut som jag vet inte vad, saker överallt, det skulle behöva dammsugas, men vem fasen orkar släpa runt på en dammsugare i den här värmen?! Inte jag iaf.

Vi tar det sen, nån dag när det är lite svalare.

 

Annars i övrigt mår vi alla bra. Ett och annat myggbett och bromsbett har vi fått och solbrännan börjar synas. Håret har blivit ljusare i solen. Fästingar har vi däremot haft väldigt lite i år. Jag och Felicia har klarat oss utan helt än så länge, mannen ha haft en och Milo två. Till och med katterna har haft mindre fästingar i år.

Nu har ni fått en liten uppdatering så ni vet att jag lever ;).

Hörs igen en annan dag, kanske vid svalare väder, vem vet!

Puss på er och ta hand om er i värmn och drick mycket...vatten alltså!! ;)

Idag är det 15 år sen jag och min älskling bestämde oss för att det skulle vara vi två.

Vi träffades på midsommarafton 1999 i Lumparland i ett gammalt hus, rött med vita knutar. Det huset ska nu kanske bli museum =O! Hur gamla är vi egentligen?? Haha =D

Ingen av oss var nyktra, minns bara vissa delar. Ska jag vara ärlig visste jag inte hur han såg ut dagen efter och hade ingen aning om vad han hette i efternamn. Men det är bagateller! Han lovade i alla fall att ringa på midsommardagen, vilket han också gjorde. Minns inte nu vad vi pratade om, men vi träffades i alla fall några dagar senare och spelade minigolf. Den golfbanan finns inte heller mer, haha!! Där står numera Alandica Kultur & kongress! Minns inte vem som vann minigolfen, men efter den dagen är vi oskiljaktiga, i alla fall nästan.

 

Ca 11 månader senare förlovade vi oss. Kan tyckas vara lite tidigt, men vi visste nog redan då att vi alltid skulle vara tillsammans. Ingen av oss friade, men vi bytte ringar och drack lite champange.

Vi flyttade ihop på riktigt i en annan lägenhet där vi sen bodde i 7 år.

Vi skaffade en katt till, vi krockade ganska ordentligt i Tjudö korsning en januaridag och tillbringade en natt på akuten, katten fick ungar, jag fick ordinarie jobb på Gita salongen där jag ännu är kvar, Ken pluggade och jobbade sommartid på M/S Isabella, Ken avslutade skolan och vi bestämde oss för att skaffa barn. Ken fick jobb på Birka, där han ännu jobbar och 2005 föddes vår dotter <3.

Vi började fundera på hus, tomt fick vi i Lemland och vi flyttade in i huset 21 december 2007.

När Felicia var 3 tyckte vi att det var dags för syskon, men det visade sig ta lite längre tid än vi trott. Det tog 4 år innan jag vart gravid efter lite hjälp. Den graviditeten slutade tyvärr i vecka 12 den 3 juli för 2 år sen. Kan lätt säga att det var den jobbigaste dagen i mitt liv. Det är också enda gången på våra 15 år som jag sett Ken gråta. Han säger aldrig mycket och berättar sällan hur han känner eller hur han mår, men när jag såg honom gråta så förstod jag att han tog det minst lika hårt som jag. Det var en tuff tid och jag tog det nog hårdare än vad jag visade utåt. Skulle jag inte blivit gravid så snabbt igen vet jag faktiskt inte hur det skulle ha slutat, troligtvis med en stor depression. I alla fall så var jag gravid 3 månader efter missfallet och vår efterlängtade kärlek Milo föddes 28 juni 2012.

Vi får ju inte glömma att vi gifte oss också. 18 september 2010. Alltså snart 4 år sedan. En fin dag med våra närmaste familjemedlemmar och vänner.

 

Vi har gått igenom det ena och det andra och lätt har det väl inte alltid varit. Många säger att om man klarar att bygga hus ihop så klarar man det mesta, men jag skulle nog säga att klarar man att bygga hus med en sjöman så klarar man det mesta. Vi sågs inte mycket under den tiden vi byggde huset, antingen var han på jobb eller så byggde han hus. Men vi tog oss igenom det.

Ken är ju inte bara min man, han är min bästa vän också. Han finns där i vått och torrt och jag älskar honom så oändligt mycket så det inte ens går att beskriva. En liten del av mig dör varje gång han åker på jobb och den delen kommer tillbaka så fort han är vid min sida igen.

Visst har han sidor jag inte gillar, men man kan inte få allt. Ingen är perfekt, inte jag heller, absolut inte jag.

Vi kompletterar väl varandra rätt bra och många har sagt att vi passar så bra ihop. Måste väl ligga nåt i det eftersom vi fortfarande står vid varandras sida efter 15 år. Tänk, det är nästan halva våra liv!!

Jag hoppas han står vid min sida om många år ännu för jag kan inte leva utan honom. Han är min kärlek, min bästa vän, pappa till mina barn och jag älskar honom så oändligt mycket!

Hej och hå vad dagarna går som vanligt!

Livet rullar på och numer har vi en tvååring i huset.

En livfull lång, men lätt tvåring. Var på 2 års besiktning igår och han han hade växt 5 cm på ett halvår, men han hade bara gått upp 430 gr i vikt. Men den där ungen är ju sällan stilla så det är väl inte så konstigt. Äter gör han ju och han är inte mager så att revbenen syns och så länge dom inte syns så är inte jag orolig.

Nya ord kommer det hela tiden och roliga grejer hittar han på hela tiden.

Men han försöker nog testa sin mamma emellanåt,  men det är väl  rätt normalt det också...?!

 

Felicia har sommarlov och än så länge går det ganska bra, inget nojs om att vi måste göra det ena och det andra, men det hinner väl komma ännu.

Försöker få henne att läsa mer, är med lite blandat resultat. Dom har ju läsprojekt i skolan över sommaren, den som har läst ett visst antal böcker under sommaren så får göra nåt kul tillsammans i höst. Förra året var dom som läst på bio och såg Smurfarna.

 

Att börja träna som Paolo Roberto har gått ganska bra faktiskt. Har gjort nånting alla dagar mer eller mindre. Var nån dag som jag kände att nä jag orkar inte idag, men jag  tog mig i kragen och gjorde passet och sen var det såååå skönt efteråt. Rekommenderar skarpt! 

Nä hörni nu får det bli god natt!