Så trött man blir!

För det första så är magkatarren värre än vanligt. Tar så himla ont emellanåt så jag bara vill krypa ihop i fosterställning. Tar både omeprazol och knaprar gaviscon och det hjälper ett tag. Men blir det inte bättre måste jag väl uppsöka läkare för att få nåt starkare. :/

Och magkatarren blir ju inte direkt bättre när barnen vägrar lyssna, man måste tjata på allt, inget är bra, spelar ingen roll vad man gör.

Jag är så trött på att man måste säga samma sak sjuttioelva gånger, jag är tött på Milos ideér vid all intagning av mat, ena dagen ska det vara på ett sätt en annan dag på ett annat, ena dagen duger gröt, nästa ska det vara bara keso. Vad ska man göra? Man vill ju bara att ungen ska äta, men på samma gång vill man inte att han ska få dåliga vanor som sen inte går att bryta. Känner mig förvirrad!

Jag är trött på allt tjafs vid tandborstning med båda ungar. Jag är trött på allt skrik och gap! Jag blir trött på mig själv när tålamodet inte existerar över huvudtaget mer. Igår blev jag så arg och allt bara brast så jag fick dåligt samvete efteråt. Jag vill inte vara nån monstermorsa som bara tjatar.

Jag vill vara en glad mamma som orkar ta alla strider dagligen.

Verkar som båda är inne i nån sorts fas, den ena har väl nån sorts början till 2 års trots och den andra har nån sorts förstadie till tonåring.

Det positiva är väl att Milo faktiskt sover rätt okej sen några veckor tillbaka. Händer fortfarande att han vaknar 1 gång per natt, men somnar om igen. De flesta nätter sover han hela nätterna, men vaknar istället halv 7 eller 7.

Jag är bara så trött!!!

En trött mamma som bara skulle vilja ha barn som lyssnade och faktiskt gör som man säger. Såna barn kanske inte existerar? Det hör väl till, men det är jobbigt och ännu jobbigare att vara ensam med barnen och få ta allt den större delen av tiden. Hur klarar ni andra av det? Berätta, snälla. Tar gärna emot tips.

En bild på mina barn när dom gjorde läxan tillsammans :) <3

hej, känner så igen mig i det du skriver. är åxå 2barnsmor och ensam vecka/vecka, allt rullar på och ibland känner man sig otillräcklig osv. men det är ju en kort tid, fast det inte känns så just nu.. man får göra sitt bästa, mer kan man inte göra, nyttigt för barnen att se att man blir ledsen, irriterad och sen blir det ju bättre igen. mina barn har blivit så pass stora nu att jag kan gå ut på en promenad och få lite frisk luft och ny ork. ha det bra, snart är det vår på riktigt.

Min magkatarr har blivit bättre sedan jag sänkte ribban till "Det enda jag måste orka med är barnen". Jag måste orka möta deras trots (hela, hela, hela tiden) och ge dem mat. Allt annat ligger på en om-energin-finns lista. Många dagar orkar jag både handla och tvätta. Men ungefär där tar det slut. Och då är det väl så nu då. Min kropp klarar inte mer och det finns inte så mycket att göra. Jag resonerar som så att den måste få återhämta sig innan jag kan öka på.

Vänner orkar jag med i viss mån och jobba lite extra. Mannen och jag ses i princip aldrig eftersom jag somna med barnen kl 20 (Lovisa envisas med att vakna 5 nu igen och vara vaken på nätterna) och huset är så ostädat att jag skäms. Men jag kan verkligen inte ta tag i det, inte nu.

Ta hand om dig.