Cykelolycka och tandläkare
Regnig dag, magen sisåsär, lite i oroligaste laget, men jag är upprätt...
Ledig dag idag.
Bokad tid till tandläkaren för Milo.
I måndags cyklade han på dagis och krockade med en annan pojke och for rätt ner i asfalten. Resultat: fläskläpp deluxe, skrapig på både näsa och haka och en lite lös tand. Sånt som händer, men värt att visa upp hos tandläkaren ifall att det skulle bli nåt mer sen.
Milo skötte sig däremot exemplariskt, satt lugnt och stilla och väntade i väntrummet, satte sig i stolen och tandläkaren fick ta både bild och titta i munnen.
Eftersom jag lovat honom en peng om han var duktig (jo, man får muta barnen lite ibland ;) ) så var det det första han frågade efter när besöket var över. - Mamma får jag pengar nu? Jag vill ha många och stora!
Han fick nog flera, men inte så stora =).
Efter lunch bakade vi några kladdkakemuffins.
Jag exprimenterade lite och bytte ut vitt socker mot muscovadosocker och satte glutenfritt mjöl istället för vetemjöl. Har inte smakat ännu, men dom ser goda ut! Återkommer om det...
Nu ropar tvättmaskinen att den är färdig ...
Höstlov
Barnen har höstlov så jag är också ledig torsdag och fredag eftersom mannen är på jobb.
Igår shoppade vi lite, båda barnen fick nya skor och dottern handlade upp ett presentkort som hon hade kvar på H&M, och sonen fick lite nya byxor eftersom han skjutit i väg på höjden den senaste tiden, så alla byxor är för korta.
Efter det åkte vi iväg till brorsan och hans gäng. Vi blev där på middag och sen tog vi ett av barnen med oss därifrån. Så nu har jag tre barn. Imorgon kommer ännu en.
Själv far jag iväg till Helsingfors med jobbet imorgon. Mamma kommer hit och är med barnen, även dom extra barnen. Min mamma är en pärla! <3
Ute har det verkligen blivit höst! Råkallt och blåsigt, som det brukar va på hösten. Alla träd är fina i sina färger och egentligen borde man bara ta kameran i handen och gå ut och fota allt vad man ser och orkar.
Men det var ju det där med orken.
Visserligen tycker jag att det har varit lite bättre sen förra gången jag skrev inlägget, men inte är det väl helt hundra.
Trevlig helg!
Hur mår jag?
Ena sidan av mig känner att jag nog ska börja skriva regelbundet på bloggen igen, jag känner ju att det känns bra efter att jag skrivit av mig lite. Har ju alltid varit bättre på att uttrycka mig i skrift ändå.
Medan den andra sidan känner att jag egentligen inte riktigt orkar.
Ja orkar, det var ju just det...
Vissa dagar har jag absolut ingen ork till att göra nånting, vilket är väldigt frustrerande för jag vill ju göra en massa saker. Förutom att jobba, för det måste man ju, så skulle jag vilja göra mer med barnen, men när jag gör saker med barnen så har jag ändå inte tålamodet alla gånger, jag skulle vilja måla mer i alla målarböcker jag köpt, jag vill handarbeta mer, jag vill läsa mer, har en massa bra böcker som väntar på mig och skriker: läs mig!!...
Jag vill umgås med en massa människor som jag känner att jag inte träffar tillräckligt ofta.
Ja som sagt, det finns massor med saker jag vill göra, men....
En stor del av min ork sitter nog i att min mage oftare nu för tiden inte alls är bra. Och mår magen dåligt mår resten av kroppen dåligt. Den kan va bra en dag, en halv dag ibland , men mer sällan flera dagar på rad. Jag försöker ignorera det för det mesta, men ibland går det inte, jag blir rädd för att jag ska spy (vilket är min största skräck), får nästan lite panik och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Detta resulterar ju i att jag oroar mig ännu mer om jag ska göra nåt speciellt, är jag bara hemma spelar det väl ingen roll, men är man nånstans och man känner att nu är inte magen bra så blir det ju bara värre. Och oroar jag mig mer så blir magen ännu värre. Blir en ond cirkel det där. Har ibland tänkt att jag nog borde gå till läkare, men det drar jag mig för såklart. Vad kan dom göra då? Jag vill inte hålla på stoppa i mig en massa piller om jag inte absolut måste.
Och jag tror inte att jag har cancer eller nån annan sjukdom, men jag vet å andra sidan inte vad det skulle va heller. Känner ändå att det inte är så allvarligt att jag vill besöka sjukvården, men å andra sidan mår jag inte speciellt bra just nu. Förutom magen, känner jag mig ofta tung i huvudet, trött, lättirriterad, lite lätt yrsel ibland, vissa dagar skulle jag helst ligga kvar i sängen. Jag som tidigare inte haft speciellt svårt att stiga upp på morgonen ligger gärna kvar lite längre, har t.o.m börjat snooza.
Det värsta är att jag inte pratar om det här, jag har inte ens pratat med min man om det. Det här är egentligen första gången jag skirver ner hur jag mår. Och jag mår ju inte såhär hela tiden, jag visar ju inte utåt heller hur jag mår. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig eller tycka att jag bara pallrar (på ren åländska). Jag försöker ju va glad och på jobbet måste jag ju göra ett gott intryck, åtminstone med kunderna. Även om jag mår piss en dag på jobbet så visar jag det varken för kunder eller mina kolleger, skulle aldrig falla mig in att va sur på mina kolleger eller kunder för att jag en dag mår piss, det är ju inte deras fel.
Ja , sitter och läser igenom vad jag skrivit och undrar om jag alls ska publicera detta. Kanske jag bara pallrar ändå?! Vet inte ens om det fortfarande är nån som läser. Vill jag att nån läser det här?
Å andra sidan känns det ju bättre att få skriva av sig. Vem som läser det är väl skit detsamma egentligen...
Long time no see!
Ja hörni, bloggen blir lidande ser jag. Är inte mycket vid datorn, vet inte riktigt vart tiden tar vägen.
Livet rullar på.
Dottern går nu på femte klass med allt vad det innebär. Mycket mer läxor än hon haft tidigare.
Sonen har börjat sitt andra år på dagis och det går för det mesta riktigt bra.
Tänkte att han skulle börja på fotbollslekis, men han provade två gånger, men det verkade inte va hans grej. Han ville inte va med när vi var där och då kände vi att han kanske inte va mogen för det. Jag tänker inte tvinga honom på nåt han inte vill. Han kanske vill om ett år.
Mannen jobbar på som vanligt och så även jag.
Jag har sagt upp mitt kontrakt på gymmet där jag gick eftersom jag tyckte att jag ville spara in tiden det tog att ta sig dit och hem. Hade tänkt att jag skulle börja på gymmet här i kommunen, men än så länge har jag tränat här hemma. Gått mycket promenader och använt dom vikter jag har hemma. Finns ju inga ursäkter att jag inte har tid att ta mig till nåt gym om man har allt hemma. Det störtsa bekymret är att man ska ta sig själv i kragen och göra det bara.
Men lite motivation fick jag ju igen när jag fick veta att jag har lite för högt kolestorol. Kändes inte alls bra, men vad gör man. Att träna och ta sig ut och motionera är väl en sak, men att ta bort en massa mat som man gillar, det är svårare. Just nu känns det mest jobbigt, att alltid måste tänka på vad som inte passar sig att stoppa i sig vid högt kolestorol. Och det är ganska mycket tyvärr. Och det är väl en vanesak också, så man måste väl ta en sak i taget.
Sen vet inte jag om jag tar det lite onödigt hårt, inte vet jag. Men jag har ju väldigt mycket hjärtsjukdomar i släkten och min farmor dog i hjärtinfarkt bara 54 år gammal. Det liksom ligger där och gnager.
