Mannen har åkt på jobb efter 8 veckor hemma. Behöver jag säga att jag saknar honom? Känns jättejobbigt om jag ska va ärlig. Första dagarna känns alltid värst och det brukar bli bättre. Av nån anledning så känns det som jag inte vill göra nånting eller orkar ta mig för nånting. Jag är ju tvungen,  barnen vill inte bara sitta uppochner ner.

Frågade på fb igår om nån har lust att träffas nu när vi är ensamma och dottern behöver ha lite att göra för annars blir hon så rastlös, var det EN som hörde av sig. EN! Man undrar ju om man har några vänner alls ibland eller har alla så himla fullt upp? Jag överdriver antagligen som vanligt. Känns bara ibland som ingen vill umgås. 

På senaste tiden har jag också haft stort behov att få lite komplimanger,  att bara nån gång få höra att man är fin eller har en snygg tröja eller är snygg i håret skulle ju vara kul nån gång. Okej, nu när jag tänker efter så var det nån som sa att jag såg fräsch ut i håret en dag, dessutom var det en dag som håret inte ens var rent och jag inte alls kände mig fin i håret. Men jag blev glad iaf. =) Okej jag måste väl erkänna att jag är ganska dålig på att ge komplimanger själv, men jag försöker. 

 

Lilleman vaknar, måste sluta!