Milo har kommit in i en fas, en rädd-för-allt-fas!

Det började med att han var rädd för sin ena morbror som han kanske inte träffar så där jätteofta, så vi trodde det berodde på det först, men den senaste tiden har han sagt rädd för en massa saker. Han är rädd när det är mörkt, han är rädd för farfar (ibland), han är rädd för båda sina farbröder (iofs träffar han väl inte dom jätteofta heller, men..), han är rädd för skyltdockor och idag vid middagen blev han mitt i allt rädd och skulle inte äta mer, han sa att han var rädd för hem när jag frågade för han sa att han skulle ut. Ja jag vet inte riktigt! Skulle han gått ut skulle han varit rädd för att vara ute antagligen. Det är otroligt frusterande för vart man än far så blir han som en klängig mask på en och ska bara ut.

Förra veckan till exempel var vi på utvecklingsamtal till skolan med dottern och han fick följa med. Så fort vi kom in i skolan sa han att han var rädd och skulle bara ut.

Jag tror ju och hoppas att det bara är en fas han går igenom för det är stundvis ganska jobbigt, men jag antar att man får rida ut stormen bara som med så mycket annat!

Att han nästan varje natt kommer till vår säng hör väl kanske till den här rädd-fasen?!

Nåja, imorgon är en annan dag!