Känner att jag tappat motivationen för allt just nu.

Inte bara till den här träningen som jag hela tiden försöker få tid till.

Inget känns speciellt roligt just nu.

Familjen bråkar mest hela tiden och är irriterade på varandra. Jag vet inte om det har att göra med att mannen varit hemma 7 veckor och dottern har sommarlov och alla träffas alla dagar. Låter kanske konstigt, men för oss som är vana att pappan i huset är borta stora delar av året och dottern är några timmar per dag i skolan, så är det inget konstigt. Brukar vara jag och lilleman på dagarna och då gör vi som vi vill.

Missförstå mig inte, jag älskar min familj och det är jätteskönt när mannen är hemma från jobb, men vi behöver alla vår egen tid. 

Men för mig känns det som jag alltid måste be om den där egna tiden, det är ingen som erbjuder mig lite egen tid, det är ingen som erbjuder sig till nånting. Även om jag inte vill vara borta länge från min familj så är det ändå skönt att få några timmar för sig själv, det är rent ut sagt nödvändigt. 

Sen känns det också som man aldrig får några tack för nånting man gör här hemma. Men det kanske är så när man är mamma? Man ska kanske få ta all skit och bara stå ut? 

Jag tar antagligen åt mig för mycket, funderar för mycket som vanligt. Vissa dagar är jobbigare än andra och idag är jag kanske känsligare än vanligt. Idag är det nämligen 2 år sen som vi förlorade vårat länge efterlängtade barn i ett missfall. Det tog väldigt hårt på mig och det tog länge innan jag accepterade att vi förlorat hen. Nu är jag ju lyckligt lottad som har 2 barn, även om vissa dagar är jobbiga!